FAIL AWAY

Ett frosseri av misslyckanden.

Fotograf: Alex Hinchcliffe

Att hålla sig inom normen för kvinnlighet och framgång är en balansakt. Med rockringar, akrobatiskt soffhäng, sång, dans, illusioner och fysisk humor omfamnar fyra clowner livet som det blir. Bakom varje snubbling döljer sig en berättelse. Om kroppen som både bär och brister. Om oönskad graviditet. Ofrivillig barnlöshet. Och om sorgen när någon i ens närhet misslyckas med viljan att leva.

Enade i en feministisk kamp gör de upp med gamla normer, patriarkatet, maktordningen och kroppsskammen. För det kanske går. Att falla och upptäcka att själva fallet är en del av friheten.

M.P.A.C består av Karin Svensson, Jenny Soddu, Camilla Rud, Kajsa Mobacke Englund. Tillsammans skapar de feministiska verk som med sårbarhet, styrka, humor, mod och politisk skärpa vänder upp och ner på normer och strukturer. I HAIRY TALES hyllades den oönskade kroppsbehåringen. I BREAST IN PEACE begravdes bröstskammen. Nu tar de sig an nästa tabu: misslyckandet.

När vi började resan med FAIL AWAY ville vi skapa ett snubbelparadis där vi grottade ner oss i mänsklighetens löjligaste egenskaper i rädslan för att stå i våra misslyckanden. Vi önskade leka med ofina bortförklaringar, ältande, kravfyllda förlåt, okvinnlig ilska, huvudet i sanden osv. Men parallellt med arbetet med föreställningen har livets stora, kanske största, frågor pågått. Det var tillslut oundvikligt att ta in i processen.

En graviditet. Ett önskat barn föddes samma dag som första planerade premiär av FAIL AWAY skulle ägt rum. Allt måste skjutas upp. Krocken mellan arbetet och livet. Kan en cirkuskropp med kroniska smärtor klara av ett småbarnsliv och ett slitsamt fysiskt yrke med turnérande och osäker ekonomi? Det mest lyckade en riktig kvinna kan göra enligt normen är det mest misslyckade en kan göra som frilansande cirkusartist.

En annan behöver istället bearbeta vad ett liv blev och en framtid kommer bli när hon aldrig kommer att kallas mamma av någon. Att vara slutet på en familjegren när de kraftiga föräldragrenarna åldras och dör. När utebliven mens i klimakteriets inträde blir den ultimata påminnelsen om ofrivillig barnlöshet.

Och hur kan ens vi skoja om misslyckanden när en nära anhörig misslyckades med själva viljan att leva. Kan man leva med känslan av misslyckandet att få någon att välja livet framför döden? Kan vi säga att vi lyckas med något överhuvudtaget så länge människor dör i krig och i gruvor. När länder ockuperas och folkgrupper utrotas och klimatkatastroferna avlöser varandra på vår planet? Är det en tragedi vi skrivit denna gång? Vad hände med den feministiska utopin?

Feminismen lärde oss att det vi trott var personliga brister var patriarkatets och kapitalismens orimliga krav. Vi har med humor och kämparglöd tagit oss an kvinnokampen våra förmödrar startat och nuvarande generationer breddat genom intersektionellt perspektiv och kampen mänskliga rättigheter, miljö och klimatfrågor.

10 år sen. Enade i en rosaskimrande kamp stod vi tillsammans mot patriarkatet och fann nya sätt att förstå världen och oss själva. Genom humor, lek och publikens kärlek kunde skulden läggas hos patriarkala strukturer, gamla könsmaktsordningar och inlärd kroppskam. I de tidigare föreställningarna HAIRY TALES och BREAST IN PEACE var vår önskan att befria oss själva och vår publik från det sätt att vara och tänka vi inte kände att vi fick plats i. Vi presenterade en annan värld där vi kunde vara fria från blicken som vi bedömts genom.

Och nu? När vi hittat styrkan i att stå emot den ”yttre fienden”, varför känns det ändå så trångt och snävt att leva? Vem ska vi skylla på nu? Hur hanterar vi livet mitt i livet, misstagen som inte går att lägga på nån annan än en själv? En clownsatir som låter publiken skratta sig till politiska insikter?

Kan vi använda varandras enskilda privata berättelser och hitta vägen framåt ur det gemensamma? I tillsammansskapet. Kan publiken känna att de är och får vara som de är med sina sår och brister i vårt rum? Lite bräckliga men viktiga. För det kanske går? Till en början bara med ett andetag i taget. Tillsammans. En minut i taget, en timme i taget, en dag i taget. I varje inandning finns ett hopp om att det kan bo ett fniss ett skratt eller en tröst i nästa utandning.

M.P.A.C.
7 maj 2025

Med stöd av DYNAMO – Scene og produktionshus for cirkus og scenekunst